Blåbär

När det nu är så varmt om dagarna, går jag upp tidigt för att kunna röra mig innan värmen tar över helt. Idag blev det t.o.m. en kopp varmt te, även om det kanske inte behövdes för värmens skull.

Eftersom jag nu är på landet, så hittade jag blåbär under morgonpromenaden. Blåbär är något av det godaste jag vet, så det blev till att plocka en näve, trots myggornas envisa surrande. Blå är en fascinerande färg, och likaså ett fascinerande ord. Något som är svårt att lära sig behärska när man lär sig andra språk, framför allt om man går till språk som inte ingår i ens egen språkfamilj (som arabiska eller japanska jämfört med svenska), är just färgernas exakta nyanser. De är för all del svåra även på ens eget språk – är det där tyget ljuslila eller snarare rosa? Men ordet blå är gammalt, vi har ärvt det av våra förfäder. En gång för riktigt länge (nu menar jag tusentals år) sedan så betydde ordet något som sken, flammade eller rentav brann, alltså var ljust. Där har vi samma rot i ordet ‘bleka’, där man ju gör något ljusare, samt förstås i ordet ‘blixt’. Engelskans ord för svart, ‘black’, var ursprungligen något bränt, från samma rot. Blått kommer in med en liten förändring i roten, det stoppades in ett -w-ljud och ordet ändrades och fick en egen betydelse: skimrande blått.

Dessutom rimmar ju blått på gott.