Våndan före översättning – om Ahmoud Mahmouds ”Sort land”

Före jul 2015 blev jag kontaktad av Lindelöws förlag om att översätta en bok åt dem. Först pratade vi om en annan bok, men sedan landade det i Ahmad Mahmouds Sort land, utgiven på People’s press i Danmark under 2015. Snabbt läste jag igenom Lars Åbergs intervju med författaren, som publicerades i Göteborgs-Posten den 28 november. Det lät som en intressant bok, så jag skrev avtal med förlaget om att översätta den.

Nu har jag läst boken själv, och känner mig fundersam. Det är lätt att se att Ahmad Mahmoud vill det bästa för alla, han vill med sin bok öppna ögonen på både samhällsrepresentanter och vanliga medborgare, oavsett var de och deras föräldrar är födda. Han är mer än trött på sin uppväxt och den livsstil hans föräldrar vidarebefordrade till sina barn och barnbarn, han är glad över att han lyckades ta sig därifrån och skaffa sig både egna vänner och ett jobb – han skriver själv att syftet med boken är att visa andra att det går; kunde han, kan andra också.

På ett enda ställe i bokens sista halva nämner han det jag tycker mig se långt tidigare: att en del i det hela är vilken social klass hans familj hamnar i. De hamnar längst ner. Vad hans föräldrar en gång i tiden drömde om att bli eller vad hans mor- och farföräldrar (som inte förekommer i boken) hade för status eller tillhörde för samhällsklass innan hans familj flyttade till Danmark, det framgår inte. Men många av de problem han beskriver, med skräp runt lägenhetshusen, folk som gör det till en vetenskap att få mesta möjliga bidrag och folk, förlåt, män, som tar till våld fortare än kvickt, återkommer oftare i de lägsta sociala klasserna, oavsett varifrån du eller dina föräldrar kommer. En intervju med en av hans grannar (i bred mening), rapparen Sleiman som också kommer från Askerød, tar upp det också – Sort land är skriven utifrån vissa familjers problem, inte om allas, men problemen uttrycks i allmänna termer. Samtidigt måste vi som samhälle ta hand om dem som har det som han hade det, liksom Silvana Mouazan påpekar i en debattartikel efter egna arbetslivserfarenheter i ett liknande område.

I boken beskriver Ahmad Mahmoud många problem som uppstår när folk har ryckts upp från ett sammanhang där de kände sig hemma och sedan flyttas till ett annat, där de inte får den plats i samhället de skulle ha haft om livet hade kunnat fortsätta på den första platsen. När vi genom våra politiker låter folk bosätta sig där de vill i stor utsträckning, så hamnar vi nära dem vi liknar eller vill likna. Antingen har vi inga pengar och får förmånen att bli tilldelade en lägenhet (jag skriver förmånen, för alternativet vore att sova ute) i närheten av andra med samma förutsättningar, eller så har vi pengar och köper oss (genom hyresrätt, bostadsrätt eller hus) möjligheter till andra bostäder. När då geografiska områden uppstår med väldigt många personer som har liknande bakgrund och problem, så får vi en segregation, eller det folk på danska ofta kallar gettofiering. Nota bene att detta fenomen i Skandinavien inträffar även bland vit medel- och överklass, med den skillnaden att det då är långt färre människor på samma yta, och att det mer sällan kallas getto (Wordfinders version av Norstedts svenska ordbok definierar ordet ’getto’ som ”(isolerat och förslummat) stadsområde med enhetlig befolkning”). Begrepp som ”gettofiering” används alltså sällan om vita medelklassområden, utan om invandrartäta förorter.

Den förnedrande (för både män och kvinnor, men på olika vis) livsstil han beskriver med utgångspunkt i sin arabisktalande familj är inte heller något unikt för arabvärlden, vilket Socialpolitisk forening så riktigt noterar (”samme volds- og mands-dominerede kulturelt betingede undertrykkelse af kvinder og børn, som har eksisteret i århundreder, for øvrigt også i Norden i oldtiden og vikingetiden”) i sitt blogginlägg om boken, men visst är det i de segregerade områden som finns i och strax utanför städer som Köpenhamn, Stockholm och Oslo, och givetvis Århus, Bergen och Göteborg, som sådana idéer frodas, för att folk i lägenheterna inte ser att de har någon trygg plats i resten av samhället.

De problem Ahmad Mahmoud beskriver i boken med att alla kvinnor i hans familj tar på sig slöjor så fort de blivit könsmogna och att ingen vågar käfta emot de äldsta männen, är absolut stora problem, men när berättelsen inte utgår från det faktum att folket han beskriver är och förblir en del av de lägsta klasserna i samhället, så känns det som om målet står orört medan det viner förbi pilar hela tiden, som istället träffar helt fel saker. Det är inte allas fel att några förstör, men om alla samarbetar, så kanske vi kan få färre att förstöra.

Ja, det är helt galet att inte skola och kommun ser till att både flickor och pojkar faktiskt fullföljer skolan; ja, det är helt galet att många tiger och lider utan att någon uppfattar det och anmäler förövare – men det finns samtidigt så oerhört många som också har invandrat hit från liknande bakgrunder och direkt gör allt de kan för att slippa sådana idéer så gott det går. Självklart kan inte samma författare berätta även deras historia, när det inte är påhittat utan självbiografiskt, men det stör mig att han formulerar sig som om alla med arabiska som modersmål, alla med mor- eller farföräldrar från Palestina, Libanon, Kurdistan eller Afghanistan beter sig så illa som dem han växer upp med. Jag vet att så inte är fallet.

Lämna en kommentar

Under översättning, översättning från danska, boköversättning, danska, facköversättning, svenska språket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s