Blogování v češtině – jak se chováme ve Švédsku?

Tenhle příspěvek je napsaný česky, protože v současností studuju češtinu na univerzitě ve Stockholmu. Máme napsat neformální dokument, jako například blogový příspěvek. Napadlo mě teda, že jsem měla diskusi na Facebooku o tom, jak vidí Češi na „gender inequality“, nerovnost mezi chlapy a ženami, na rozdíl od (například) Švédů, a co jsou „normalní mravy“. Začalo to všechno s příspěvkem od Neapolitána Carmine Rodi o životě v Čechách a obzvláště v Praze. On tam mezi jinými napsal:

“As well, men are supposed – no, expected! – to perform little actions such as opening a door, holding the chair, helping ladies with their luggage or taking on and off their coats. Apparently in the local understanding, there is no “gender inequality” value attached to it.”

To, že by byla otázka nerovnosti, a že to někoho může urazit, bylo pro nějakého prítele (přátelů) překvapení, a můj kamarád P se mě zeptal o komentování, jenom protože jsem Švédka:

F.: „To se jako urazej? Jesus, by mě nenapadlo, že se dá genderová rovnost dohnat do takhle kreténský pseudoliberalistický podoby. /…/ Jako proč, raní to jejich citečky?

A pak kamarád P: „Irénko, mohla bys prosím?“

Irene: „Jo, ve Švédsku je to moc staromódní, a působí to dojmem staromodního muže, co taky může být staromodní v jiných ohledech. Ale ne, urazení není (myslím já).“

F: „To jo, ale staromódní přece nemá negativní konotace. Rozumím tomu, že to někde může působit staromódně. Nerozumím vsak tomu, jak někdo může takové skutky považovat za projev gender inequality. To jsem se právě lekl, že by se někdo kvůli tomu urážel, to mi přišlo podivné.“

Irene: „Pro mě je to normalní otevřít dveře každému. Je mi jedno, jestli je tam muž, žena nebo kočička.“

A to je pravda: je mi úplně jedno, jestli otevřu chlapečkovi, ministryni nebo sousední kočce. Dneska ráno moje kamarádka nechala svoje místo v autobuse holce, která tam zadýchaně přiběhla. Mám taky vzpomínku z dětství: jednou, když jsme s maminkou byly na lékárně, nějaký muž nám otevřel dveře. Maminka o tom potom mockrát mluvila, protože muž byl jeden jejích nejoblíbenějších zpěváků a byla potěšená, že on se taky udělal tak vybraně. Tady ve Švédsku to není normalní – možná je to ještě jedno znamení toho, co je vyjádřeno ve švédském pořekadle „Sám je silný“. Rozumím tomu, že by to bylo pro některé ženy uražení, jestli opravdu chtějí být samy v jejich světě a nechtějí komunikovat s nikým, taky ne s otevřenými dveřami. Takové prostě jsme!

Jsme tedy všichni burani, kteří celý den jenom reptáme a nikdy nikomu nepomaháme? Ne, to ne. Je to ale ve Švédsku slušné nechat lidi v klidu, nesedat si vedle neznamého v autobusu/metře/tramvaji a jenom říkat „Dobrý den“ neznámým, jestli se prochází na polní cestě. Taky ale pomahám neznámým, kdyby třeba sjeli do příkopu a tam byl sníh a led.

Nejdivnější ale je to možná, že furt děkujem. Když se vejde do obchodu, možná se říká „Ahoj“ („Dobrý den“ by bylo moc formální), po kupování ale říkám „Děkuju“, zakazník(/čce) i prodavači(/ce), takže:

„Ahoj, chci tuto věc.“

„Ahoj, tak to bude 50 korun.“

„Za to děkuji, tady 100 korun.“

„Děkuji mockrát.“

„Děkuji, na shledanou!“

„Děkuji!“

Jo, opravdu. Nejdůležitější švédské slovo? Tack.

Tenhle nápis mají hodně Švédů na poštovní schránce. Žadné reklamové letáky, DĚKUJEME 😉 Prodává se nápis tady.

Bulle eller bulla?

De senaste dagarnas språkfråga har rört fenomenet fikabröd. På Norrtäljes bästa ställe hörde jag ett barn säga till sin mamma ”… och bulla!”, varpå mamman upprepade ordet. Lite efterforskningar bland bekanta säger att det ordet, med -a på slutet, i de flesta fall är ett kollektivum, parallellt med fika. Man skulle kunna säga ”fikor” eller ”bullor”, men det gör man inte i det här fallet.

En norrlänning hävdade dock att ordet kunde användas som pluralform enbart, helt enkelt som ”bullar” fast man tagit bort -r i slutet.

Kollektiva ord är intressanta, och konstruktionen att ta en till synes feminin ändelse som -a (den är ju egentligen bara första deklinationen, men det råkar sammanfalla med en massa feminina ord i svenskan) är ett gammalt beprövat sätt att göra kollektiver i indoeuropeiska språk (vilket t.ex. den här gamla artikeln från 1948 av Sturtevant beskriver).

Vore intressant att få veta vad läsarna säger. För mer info om kollektiva ord kan man läsa denna engelska Wikipedia-artikel. Tyvärr finns ingen på svenska än.

Livet som översättare, en fortsättning

Som en fortsättning på senaste inlägget vill jag dela med mig av min tecknade kollega Mox‘ senaste projekt:

Kärleksdikt på beställning?

Det är fascinerande med vad man anser sig klara av och inte. Som bekant ska Victoria och Daniel (behöver jag ens säga några titlar eller efternamn?) gifta sig till sommaren. Då har, enligt många århundradens, för att inte säga årtusendens, tradition, ett antal poeter tillfrågats om att bidra med kärleksdikter. En snabb internetsökning (eftersom mitt minne sviker) ger mig till exempel ”Dikt till en brudgum” som ska ha skrivits till kung Shu-sin i Sumerien för sådär fyra tusen år sedan, enligt boken The Goddess and the God: A Synthesis av Lorie Odegaard.

Ett antal poeter har nu, i Sverige av idag, tackat nej, närmare bestämt (hävdar DN) två tredjedelar av de tillfrågade. De som svarar nej på DN:s sida argumenterar oftare än inte med att de (eller frun, som i en viss Görans fall) är republikaner. Jag skulle gärna vilja veta motsvarande information från till exempel Henrik VIII:s första bröllop, eller varför inte när Kleopatra gifte sig en gång i tiden, eller Shu-sins exempel ovan. För att fenomenet alltid funnits, så länge vi haft hövdingar och kungliga familjer, är klart, även om det förr oftare var en viss poet som fick skriva allt kungahuset behövde. På svenska kallas den personen för hovpoet, på engelska Poet Laureate (ja, ofta med versaler!), d.v.s. lagerkrönt diktare. När prins Charles skulle gifta sig med sin Camilla för några år sedan, så blev det debatt i brittiska tidningar liknande den nuvarande i DN, se t.ex. the Telegraphs artikel här.

Men åter till vad man kan åta sig. Som översättare händer det emellanåt (ja, även efter 9 års erfarenhet) att man får ett uppdrag som man direkt ser att man inte kan göra. Då säger man nästan som exempelvis Magnus William-Olsson i DN:s enkät: ”nej, det går inte på beställning”. Men ibland ser det först ut som om det är något man klarar, vid en snabb genomläsning, och så säger man ja till det. När man sedan sitter där, mitt i det hela och inser att nej, det här är inte alls sådant jag är bra på, vad gör man då? Jo, som översättare kan man ta till sitt nätverk. Precis som Driftig.nu är ett nätverk för kvinnliga företagare i allmänhet, är till exempel SFÖ, Sveriges Facköversättarförening, ett nätverk för facköversättare i allmänhet. Det finns en e-postlista som man då kan ansluta sig till och där hittar vi alla experter ni kan tänka er. Senast var det en som fick hjälp med instrumentdelar, en annan gång har jag själv fått hjälp att tolka en nederländsk läkarsekreterares skrivfel. Så allt verkar kunna lösas med hjälp av nätverk. Sedan kan man ju be någon som kan ämnet att granska det hela i efterhand, om tid och pengar finns till det.

Nu blir det ju ett litet nätverk med diktare som väl skriver kärleksdikter till brudparet, trots allt, men reaktionerna var intressanta, ur ett historiskt perspektiv inte minst.

Julen är på väg!

Som översättare och korrekturläsare måste man vara väldigt noga med sina standarder. Det gäller inte bara hur man själv arbetar, utan även hur andra formulerar sig. I Sverige har vi sedan länge ett institut för standarder, som numera förkortas SIS, men kallas Swedish Standards Institute (hm, vad står det i nya språklagen om det?). Deras standarder motsvaras av bl.a. europeiska standarder på gemensam EU-nivå, och andra nationella standarder över världen.

Nu i juletid kan det bli många gräl därhemma om hur ljusen i adventsstaken ska brännas, huruvida man får ha en badanka istället för jesusbarnet i krubban och annat. Som tur är kan då SIS ge svar på alla frågor man kan ha. Det tråkiga är att deras säkert eminenta bok Julhandboken är upphävd, och man måste ringa dem för att få köpa den. Den kostar dock nästan ingenting jämfört med de flesta standarder, antagligen för att det bör finnas i varje svenskt hem, så ring dem idag och be att få deras restexemplar.

Åter från semesterns tågresa

I sommar blev det en skön tågresa, nattåg direkt från Köpenhamn till Utrecht i Nederländerna.
Där var det fortbildning i form av samtal, tidnignsläsande och rundvandringar som hägrade, samt allmänt cafébesökande (där jag bl.a. lyckades få scones med lingonsylt!).
För bloggens vidkommande var nog skylten på tågtoaletten det mest intressanta – på engelska är det tydligen ingen idé att vädja till folk om den gyllene regeln (var mot andra som du vill att de ska vara mot dig), utan för att engelsmän ska påverkas, måste man tydligen be dem vara artiga.

Mycket intressant som översättningsfenomen.

Fridlyst?

 Hamnade på en guidad tur runt Olidans kraftstation i Trollhättan häromdagen, och såg en oväntad användning av ordet ”fridlyst” (se bild). En sökning i SAOB ger vid handen att användningen följer ordboken, men inte verkar så vanlig. En corpussökning skulle säkert ge säkrare svar.

Om omljud och komik

Via den förnämliga Lingvistbloggen fick jag idag tips om en bra artikel på danska. Den handlar om Sacha Baron Cohen och hans senaste film, Brüno, som alltså skrivs med det vi ofta kallar tyskt y.

Läsaren har säkert sett den rätt hemska affischen på sta’n, den där Bruno (för så uttalar han namnet) står i något som i alla fall liknar ett rapsfält och försöker ha … tja, en sängkammarblick eller något.

Poängen är här i alla fall omljudens vara och icke-vara, eller mellanting, som här, där namnet Bruno stavas med ü, även om personen som bär namnet inte ens uttalar det ”bryno”.

Läs mer på Danmarks Sprogmuseums blogg

När katten talar, lystrar mänskorna

Jag läste om innehållet i DN:s artikel först på facebook imorse, och för en språkintresserad kattvän är det onekligen intressant. Det som publicerats av forskningen är att katten spinner mer ihållande och i en annan ton när den vill ha mat än när den bara gosar.

Katten som bor hos mig spinner mycket riktigt annorlunda, jag skulle säga snarast mörkare, på morgonen i de fall jag inte lyckats ge den mat tillräckligt sent, utan den är hungrig redan när, eller innan, jag går upp. Nu blir det till att undersöka detta närmare de kommande dagarna: exakt HUR spinner han egentligen?

Tjudra telefonen vid datorn

Ett av den senaste månadens nya ord är tethering.
Ordet började förekomma oftare i etern runt den 17 juni, när iphones tredje operativsystem, 3.0, släpptes. Ordet har tidigare mest använts av bönder och tydligen (enligt flygplansordlistan jag har) i flygplanssammanhang. Det betyder tjudra och betyder numera att tjudra fast sin telefon med internetuppkoppling till sin dator via USB-kabel eller blåtand.

Jag undrar om det kommer få heta tjudra på svenska, trots det tråkiga ”internetdelning” som står i alla svenska iphoner, eller vad det allmänna uttrycket blir. Läsarna uppmanas glatt stödja tjudrandet!