Det finns en tidning som varenda kollega jag känner prenumererar på. Den heter Språktidningen och är relativt ny på den svenska tidningsmarknaden, men har i vår värld fått ett enormt uppsving. I år, liksom förra året, ordnade redaktionen en heldag som de döpte till Språkforum, med talare som Jessika Gedin, Mikael Parkvall och Bodil Malmsten. Eftersom jag har lovat två personer att komma med en redogörelse för dagen, så kommer den här. Anteckningarna gjordes under tiden, så ibland blev jag givetvis alltför distraherad av de kompetenta och medryckande talarna för att anteckna ordentligt, men jag har försökt att få med det mesta av intresse.
Vi börjar med Jessika Gedin på temat ”en bra text”:
Hon säger att en text måste ha en viss ”risk” inbyggd för att få en själ, något som liksom har kostat lite och inte är något som självklart ger sympati. Man ska göra texten till ”sin”, men samtidigt styra den med skiljetecken, bisatser, kursivering etc. Det ska vara rytmiskt, kunna sjungas och ha allitterationer – då är det en riktigt bra text.
Som avslutning får vi högläsning ur Gittan och älgbrorsorna. En maktkamp mellan barn utspelar sig, ”nästan maffiadrama”, säger Gedin.
Mikael Parkvall fick rubriken ”Morgondagens språk redan idag”, och pratar främst om sitt projekt dialektkartor:
Precis som på SFÖ-konferensen i Malmö 2011 krånglar tekniken och han måste improvisera till en början. (citat: ”Det blev knas igen&nbp;… nu blev det jobbigt att leva!” … ”Här fanns det fler kartor, festligt!” )
Det finns ingen dialektatlas över svenska dialekter, bara enskilda kartor, så detta är hans nya projekt sedan några år. Dagens teknik gör ju kartor lättskapade och lättbegripliga. De kartor som finns sedan tidigare är ju ålderdomliga i flera led, och det MP nu tillför är att kolla dagens vardagsord. Några exempel: snus utan portionspåse (baksnus?), som först var det ovanliga, har nu blivit standard, så att lössnus måste specas. Källorna till hans moderna dialektkartor är ofta bloggar, där skribenten dels skriver talspråk, dels skriver var de bor. Folk kan iofs. ljuga eller flytta, men det blir oftast tydliga mönster, så det är inte så vanligt med hittepå bland bloggare. Han har även chansat ibland – som att ordet bjuda blir ”bjussa” men i Sthlm ”bjucka”, så då testade MP andra konsonanter emellan och ett par gav träff. Tyvärr var hans bilder alltför suddiga där jag satt i salen för att jag ska kunna redogöra för dem.
Längst upp i Norrland säger folk ”Tjotaheiki” (eller ska det vara med två k?) ist.f. Tjotaheiti. Stackars Tahiti (klicka på länken så får du läsa mer om den etymologin).
Man kan ibland tänka sig att en äldre form är kvar i periferin medan ett nyare ord dimper ner i mitten av landet och gör ”ringar på vattnet”. Men: kan man ha detta, dessa kartor och denna kunskap, till ngt vettigt? Det går att sönderdela svenskan i flera dialektområden, och se ifall de stämmer med länsgränser och liknande. Det går även att dela in landet i förnamnsdelar, var börjar till exempel folk kalla sina barn för det ena eller andra? Dock kan man inte få ut sådana uppgifter från Statistiska Centralbyrån, för det anser de vara integritetskränkande.
MP har en önskan: att datorn skulle söka ”AI-tomatiskt” bland bloggar etc, samt att kunna stoppa in andra parametrar, typ politisk hemvist, hobby, ålder, kön etc. Då skulle spridningsvägar kunna kartläggas och veta hur ord kan spridas. Dessutom vore det kul att söka på väl valda slumpade kombinationer, som exemplet med ordet ”bjuda” ovan. Avslutande citat, apropå vad vi ska med detta till: ”… och i slutändan skapar väl det kärlek, fred på jorden och harmoni över rasgränserna …”
Efter detta hoppfulla inlägg gick ordet till Birgitta Lindgren från Språkrådet. Hennes rubrik var ”Behövs det nya ord när vi har så många?”
Nyord, vad är det? Jo, det är ord och uttryck som inte definieras tidigare. Dessa kommer in från excerpister (som ”jobbar gratis och därför får en fin titel”), de som excerperar dagstidningar, men även från allmänheten. Exempel: ”att göra en bildtare”, att skickligt slingra sig ur en potentiellt jobbig situation; ”stressam” – Var inte så stressam! Att användas när någon tycker att man ska göra ngt snabbt, genast, stressigt.
Nya ord för nya företeelser ingår också. Ett exempel är ”kalkstenssångare”, en fågelart som nyss upptäckts, och som lever vid kalkbrott. Att ”topsa” är att ta prov med en tops (som till exempel poliser gör). Även inlånet ”sudoku” räknas som nyord för sifferpussel.
Nya ord för gamla företeelser finns också: ”mödomshinna” är t.ex. även anatomiskt helt fel (det är hudveck, ingen hinna), och RFSU kom med nyordet ”slidkrans”.
Ett mer företagsrelaterat exempel kan vara när en titel ska fräschas upp, t.ex. ”näringslivssekreterare” som blir ”näringslots”, eller personalansvarig som blir ”personalstrateg” … men dessa gör språkvårdaren misstänksam, för även dessa nya, fräscha titlar kommer ju att bli dammiga.
Engelska ord finns ju mer eller mindre meningsfulla exempel på. ”Trafficking” är t.ex. bara att olagligt handla med något, oavsett vad. Att begränsa det till just människohandel är ju onödigt, utöver att svenskar har svårt att stava ordet. Men ibland kan engelskan göra att det låter mindre brutalt, mindre rakt på sak, och då är det ju illa om det språket används när det handlar om så viktiga saker.
Ännu ett exempel på nyord är retronymer, som att först var alla tv:ar svartvita, då kom ordet färg-tv och sedan blev den bara ”tv”; nu har vi fått platt-tv & tjock-tv.
Språkrådets urvalsprinciper för nyordslistan: Frekvens är inte så viktigt som i andra sammanhang. Nyord har ju inte alltid hunnit få så hög frekvens, och det kan alltså räcka med ett enda belägg ibland. De delas upp i relevanta områden, bland andra samhällsord som ”tröskelboende”, ”stafettläkare” etc., eller vetenskap, som ”hjärtstartare” eller ”surfplatta”, vardagsord som ”kapselkaffe”, ”curlingförälder”, utländska inlån som ”skimning”, ”vuvuzela”, ”sudoku”. Slang har ju stor omsättning, och Språkrådet avstår alltid från att ta med många ord, men ”snackis”, ”fulbryt” (när man vill bryta ihop för att man är för ful i spegeln), ”Kalle Anka-logistik” (på julafton, så att alla hinner se Kalle Anka). Sedan kommer de känsliga orden: ”tjejsamla” (samla lite lagom på ngt), ”juholtare” (förhastat uttalande som man snart tvingas backa från) och ”terja” (att manipulera ett foto i bedrägligt syfte) har alla fått kritik, mest det första, men det var tänkt som ngt positivt, att inte vara totalt nördig och eveten, säger BL.
Patrik Hadenius frågar: Ni har ju makt när ni sätter upp ett ord på nyordslistan!? Jo, svarar Lindgren. Omröstning: vill publiken att Språkrådet ska fortsätta publicera kontroversiella ord som ”tjejsamla”? Mängder med händer i luften visar att publiken inte är rädd för kontroversiella ord som kan bidra till diskussioner. (Lustigt sammanträffande: Var Patrik Hadenius på SFÖ-konferensen i Gävle? Han följer nämligen upp det med ett ”Någon där emot?”.)
Karin Milles får efter lunchen prata under rubriken ”Hen, den och den stora åderpålen”!
”Hen” är ett pågående projekt. Sverige har under vårvintern inte bara fått en kronprinsessa, utan även ett helt nytt pronomen, säger KM. Det uppseendeväckande, rent språkligt, är att pronomensystemet inte rört sig sedan 1600-talet då ”ni” kom in i svenskan.
Hen är från 1960-talet, då det föreslogs i Uppsala Tidning som ett enkelt sätt att slippa könsbestämma när man inte visste vilket kön personen man pratade om hade. Det generiska ”han” var då (och senare) norm och skulle inbegripa alla, och att ersätta det med ”hon eller han” kändes klumpigt. Ordet hen dök sporadiskt upp i studentuppsatser fram till 2000-talet, då det återuppstod i transkretsar och allmänna hbtq-sammanhang.
30/11 2011 fick KM ett e-brev om en barnbok där författaren använde ”hen” för barnet i boken, och förlaget ville veta mer om vad KM tyckte om detta. Det blev en debattartikel som publicerades den 20/2 2012 i SvD, och debatten spred sig sedan snabbt. Horace Engdahl kritiserade det och påstod att det var att ”uppmuntra till tystnad”, och Jan Guillou sa att Svenska Akademien har större auktoritet än de feministaktivister som ”vill förstöra vårt språk”. Många hade ju dock tydligt missförstått syftet, att utöka språket och inte ersätta något befintligt.
Hur böjs hen, då? Språkrådet rekommenderar samma subjekts- som objektsform. ”Om nu ordet överlever, det kanske bara är en fluga, som internet.”, säger KM, som dock tycker att det går utmärkt att använda ”den” ist.f. hen. Hon konstaterar snabbt att eftersom ”den” även kan syfta på saker kan det uppstå missförstånd – det tycker jag nog själv är ett stort problem med att göra så.
Sedan går hon över till könsord, som är hennes specialområde. KM har samlat in 426 ord för kön i svenska språket, men det finns säkert 2 000 till. Ett fåtal av dessa kommer in i ordböcker. Det roliga med dessa är deras metaforer, framför allt många djurmetforer, ”Vi har ett helt zoo i brallorna!” säger KM. Dessutom finns många matvaror: ”bullen”, ”köttblomman”, ”hallongrottan” för kvinnor resp. ”korven”, ”bananen” och liknande för män. Men även här, som i andra sammanhang, kallas kvinnans kön för något passivt och behagande som bara ligger där och väntar. Mannens kön får helt andra ord, ”chefen”, ”Stålis” eller ”batongen”. Det har makt och är stort och hårt, säger hon och konstaterar att det blir ett ”språkets Viagra – om man tänker att den är stor och hård så kanske den blir det!”
Mattias Åkerberg ska berätta ”Om historieberättande och retorik i reklamtexter”, och illustrerar sin presentation med Per Åhlin-inspirerade texter och bilder. Tyvärr uppfattade jag inte illustratörens namn.
MÅ fick jobbet som copywriter tack vare sin blogg där han presenterade dagens ord, dagens copy-text eller liknande. Jobbet som copywriter handlar om att tänka & komma på en riktigt stark idé, och att älska att ställa frågor. Det finns runt 1 500 copywriter i Sverige, säger han, och beskriver det som att ”Vi är alltid du med våra läsare, men vi skriver aldrig jag.”
Copywriting handlar om att skriva för att ändra beteenden. Hans bok, Sälj det med ord, vill förmedla en inställning till att skriva reklam(mässigt); en god säljare övertygar genom att ställa frågor och lyssna på kunden. ”När vi säljer med smak får vi människor att köpa igen och igen, och att rekommendera andra att göra detsamma.” säger han. MÅ har nu samlat olika bra annonser som publicerats i Sverige, som vi på Språkforum får se. Det finns ingen mall för att skapa sådana, men vi får fyra tips:
Överraska – det ska till ngt lite förvånande för att fånga oss
Vänd på perspektivet – se ngt från motståndarens håll eller att säga det invanda på ett nytt sätt.
Krångla inte till det – annars riskerar du att förlora läsaren. Säg det du vill ha sagt snabbt.
Gör läsare till lösare – läsaren ska vara delaktig, inte för stort eller för litet glapp, men en tanke som läsaren får slutföra.
Exempel från annonserna: Med nya Volvo V70 kan du køre virkelig langt ohne zu stoppen oder tanken une seule fois. eller Sveriges nya arbetarparti, med avsändaren Moderaterna.
Cirka halva publiken räcker upp handen när MÅ först säger ”Vilken är världens säkraste bil?” och sedan säger ”Handen upp om du tänkte ‘Volvo’.” När Saab blev världens 7:e säkraste bil i samma undersökning som Volvo blev den 15:e, kom annonstexten Att krocka med en Volvo är väldigt säkert. Om du sitter i en SAAB. snart efteråt.
Till skillnad från många översättare, konstaterar i alla fall MÅ fram emot avslutningen att ”Man skriver inte reklamtexter för att det är kul!”, underförstått ”utan för att man får betalt”. Han verkar ändå ha rätt kul på jobbet.
Hanna Sofia Rehnberg är nästa talare. Hon är doktorand och forskar om ”Storytelling och berättelsens makt” eller ”Corporate storytelling” (företagsberättelser?).
Det är viktigt att reflektera över hur berättelser används och skrivs. Dessa företagsberättelser är oftast mikroberättelser. Det ska gärna finnas en person och en sak hen ska uppnå. Sedan måste det finnas en poäng, man ska inte tänka ”än se’n” efteråt. Hon ger exempel från Max hamburgare som har en berättelse om hur de slog ut McDonalds från Umeå och Luleå. Även denna följer den så kallade aktantmodellen som forskaren A. J. Greimas formulerat. Det är en narrativ struktur som den mänskliga hjärnan känner igen från andra, välkända historier. En berättelse ska också gestalta snarare än att definiera, sa en gång filosofen Hanna Arendt. Därmed blir det också svårt att förhålla sig kritiskt till en god berättelse – den går rakt in i hjärtat. När en berättelse följer aktantmodellen så förstår vi den, även om berättaren säger lite fel, vilket HSR visar med en berättelsevideo från Malmö stad där kommunanställda berättar om tillfällen när de varit stolta över att jobba för Malmö stad. (Jag vet att jag har sett dessa videor på helt annan plats nyligen, på ett museum eller vad det var, men kan inte minnas var.)
Även företags skapelseberättelser följer en liknande struktur, där subjektet oftast är grundaren. Subjektet är oftast en man, som börjar med tomma händer och arbetar sig uppåt – vilket färgar vårt sätt att se på hur sådana berättelser ”ska” se ut. Det är även symptomatiskt att objektet officiellt inte är att tjäna pengar utan att bidra till en bättre värld. Dessa berättelser är ett tecken i tiden, konsumtionssamhället innebär att vi handlar en hel berättelse, och blir en del av en gemenskap. ”Det är först i konsumtionsögonblicket som värdet skapas” och varumärkena framstår som några vi väljer, precis som att vi väljer vänner, säger HSR. En följd av dagens utsuddade gränser mellan privatliv och arbetsliv är att företag måste jobba massor med sin värdegrund, så att alla medarbetare vet vad de ska tycka och tänka. Där passar ju berättelser väl in, för sådana kan hamna även i privatlivet, i vanliga samtal mellan människor, och på sätt sprids budskapet ”av sig själv”. Berättelser har makt: när en replikdialog pågår men någon signalerar att hen har en berättelse att berätta, ges hen utrymme för den. (Egen reflektion: och den som vill ta makten låter inte den berättelsen få plats. Typiskt exempel på härskarteknik som jag har upplevt både mot mig själv och andra.)
Ingela Bel Habib bidrog med dagens torraste presentation, men som ändå var riktigt intressant för oss som sliter med våra egna företag. Hennes tema kändes lite som en uppföljning av Klas Rönnbäcks föredrag Tolkar och översättare – centrala aktörer under 3 000 års globalt utbyte på SFÖ Västs jubileumskväll 2010, där han också konstaterade att dålig eller obefintlig översättning kan bli ett rejält handelshinder.
Kan det vara lönsamt att använda fler språk än ett? IBH forskar om flerspråkig marknadskommunikation i svenska, tyska, franska & danska företag (SMF, alltså små och medelstora företag). Hnnes slutsats är kort sagt att företag som främjar flerspråkighet i sin kommunikation inom och utanför företaget.
På makroekonomisk nivå genererar den schweiziska flerspråkigheten 9 % av BNP, högre mervärde (22 %) i hushållstjänster, IT-industrin mm., mindre i t.ex. gruvindustrin. I Sverige lär det vara andra siffror, men det är inte undersökt. Inom livsmedelssektorn är det sannolikt högt här. På mikroekonomisk nivå är det konstaterat att SMF måste ha en bättre flerspråkig marknadskommunikation – 20 % av företagen beräknas missa affärer på grund av för dåliga språkkunskaper eller dålig kommunikation (ej översatt eller dåligt översatt). Bara 27 % av svenska företag har alls en flerspråksstrategi. I EU som helhet har 48 % en sådan strategi. Dessutom använder svenska SMF bara tre språk i sin kommunikation (här missade jag hur undersökningen hade gått till, vilka hon hade valt ut), medan danska SMF använder åtta olika språk! Till och med brittiska och irländska SMF använder 8–9 språk. Den svenska språkparadoxen är att hela 17 % talar minst tre språk utöver modersmålet, men av företagen har bara 27 % en flerspråkig exportstrategi, medan Tysklands motsv. är 8 resp. 63 %. Danmark har 30 % och 68 %. Så vad behöver göras? Insatser behövs för att stödja & finansiera utbildning och kompetensutvecklingsprogram. På lång sikt krävs allmän utbildning i fler exportspråk, typ arabiska och mandarin. Ett citat som jag uppskattade själv, och tänker utnyttja: ”För att undvika missade exportkontrakt på grund av språkförbistring och juridiska missförstånd behöver företagen anställa externa översättare/tolkar för utländsk handel.”
Bodil Malmsten är dagens avslutningstalare, vår ”guldmedalj” som Patrik Hadenius kallar henne.
Rubriken ”Bodil Malmsten har inget språk” dras igång med en berättelse om en författarkollega som drog till med en rubrik och sedan löste en massa världsproblem även om det inte berörde rubrikens ämne. Hon följer upp med ett citat av Claude Simon, ”Den som sitter och arbetar med att skriva har inget med talspråkspersonen att göra.” (med reservation för att jag kan ha missat något ord i citatet). Hon förknippar det med sin egen upplevelse om talspråk kontra skriftspråk: ”Jag hördes mycket för att jag nog inte ville synas”, och berättar om barndomen som rödhårig med närmast vita ögonfransar. Men hon tror att skillnaden mellan den skrivande och talande personen var snarare en klassmässig effekt än genusmässig: hon kom från en liten jämtländsk by som hade stora mindervärdeskomplex. Östersundsdialekten var då mycket finare än deras eget mål i deras öron (men nu tycker hon den är ful). Dessutom kom hennes pappa & farmor från Stockholm och pratade ”finare” än hennes mamma, som hon bodde kvar med när pappan flyttade från dem. Hon märkte det dock starkast när hon började skolan och kunde få en örfil om hon pratade mål, sitt modersmål. Hennes mormor pratade enbart jamska, medan hon alltid skrev på svenska.
BM:s tydliga stockholmska kom när hon vid 12 flyttade(s) till Vällingby. Då blev hon ”som ett läskpapper” för språket.
När hon flyttade till Frankrike konstaterade hon efter att ha kört stenhårt för att lära sig franska, att det inte alltid är positivt med nya erfarenheter, apropå att hon genom det nya språket insåg att grannarna var fruktansvärt rasistiska. Men hon konstaterar avslutningsvis att det inte är för sent att lära sig språk (hon var själv 55) och att hon numera inte har något språk, utan flera.
Sammanfattningsvis lyckades detta Språkforum bli väldigt lyckat, och ha intressanta föredrag rakt igenom. Alla var inte lika väl framförda, med suddiga powerpoint-presentationer och innantilläsning ibland, men på det stora hela var det mycket lyckat. Lokalen, hotell Rival i Stockholm, bidrog med hög mysfaktor, god mat, fräscha toaletter och bra personal. Väl mött om ett år!
En översättares funderingar 