Hamnade på en guidad tur runt Olidans kraftstation i Trollhättan häromdagen, och såg en oväntad användning av ordet ”fridlyst” (se bild). En sökning i SAOB ger vid handen att användningen följer ordboken, men inte verkar så vanlig. En corpussökning skulle säkert ge säkrare svar.
Via den förnämliga Lingvistbloggen fick jag idag tips om en bra artikel på danska. Den handlar om Sacha Baron Cohen och hans senaste film, Brüno, som alltså skrivs med det vi ofta kallar tyskt y.
Läsaren har säkert sett den rätt hemska affischen på sta’n, den där Bruno (för så uttalar han namnet) står i något som i alla fall liknar ett rapsfält och försöker ha … tja, en sängkammarblick eller något.
Poängen är här i alla fall omljudens vara och icke-vara, eller mellanting, som här, där namnet Bruno stavas med ü, även om personen som bär namnet inte ens uttalar det ”bryno”.
Läs mer på Danmarks Sprogmuseums blogg
Jag läste om innehållet i DN:s artikel först på facebook imorse, och för en språkintresserad kattvän är det onekligen intressant. Det som publicerats av forskningen är att katten spinner mer ihållande och i en annan ton när den vill ha mat än när den bara gosar.
Katten som bor hos mig spinner mycket riktigt annorlunda, jag skulle säga snarast mörkare, på morgonen i de fall jag inte lyckats ge den mat tillräckligt sent, utan den är hungrig redan när, eller innan, jag går upp. Nu blir det till att undersöka detta närmare de kommande dagarna: exakt HUR spinner han egentligen?
Ett av den senaste månadens nya ord är tethering.
Ordet började förekomma oftare i etern runt den 17 juni, när iphones tredje operativsystem, 3.0, släpptes. Ordet har tidigare mest använts av bönder och tydligen (enligt flygplansordlistan jag har) i flygplanssammanhang. Det betyder tjudra och betyder numera att tjudra fast sin telefon med internetuppkoppling till sin dator via USB-kabel eller blåtand.
Jag undrar om det kommer få heta tjudra på svenska, trots det tråkiga ”internetdelning” som står i alla svenska iphoner, eller vad det allmänna uttrycket blir. Läsarna uppmanas glatt stödja tjudrandet!
Sedan förra sommaren har jag en iPhone. Eftersom jag varit mac-användare sedan jag började hantera datorer, så kändes det inte som någon statusgrej i första hand, utan som ”äntligen-en-telefon-som-synkar-med-datorn-utan-att-strula!!!”, vilket också stämmer. Men det jag inte visste först, var hur många fantiastiska språkverktyg som den lilla manicken skulle ha. Dels har den smidig(are än SonyEricsson) tillgång till andra språks tangentbord och ordlistor, så jag kan skicka danska, engelska och nederländska sms utan att gå in i någon meny och ändra inställningar, dels finns det många s.k. applikationer (de borde kallas program, som de gör på datorn, men icke) som är till för oss språknördar. Världens bästa engelska ordbok, t.ex., ”the American Heritage Dictionary”, med indo-europeiska rötter och allt, eller en grekisk, latin- eller varför inte ango-saxisk ordbok!? De är såklart bara mellan engelska och respektive språk, men det får man leva med om man inte orkar göra en själv.
Det finns en del ordböcker mellan svenska och andra språk, men de har ofta jämförelsevis få ord, så jag väntar gärna. Den dag SAOB finns som iPhone-applikation ser jag fram emot!
En annan fascinerande sorts kommunikation är ju smileys. De började drumla in i våra liv under sent 1990-tal och hade sin höjdpunkt snart därefter, när det t.o.m. gavs ut ”ordböcker” om dem och allt. Nu verkjar de snarast vara på tillbakagång, i alla fall bland västvärldenss unga. Jag har på flera ställen sett uttalanden som att ”äh, det är ju bara folk över 30 som använder smileys!”, och det stämmer kanske. Men apropå iPhone hade MacWorld (en av de bättre källorna till Mac-kunskap i Sverige) en artikel, Så enkelt får du smileys i din iPhone, om hur man kan få fram en hel drôs smileys som bara har aktiverats för den japanska marknaden. Denna lilla manick, som för övrigt sedan senaste mjukvaruuppdateringen även funkar som mobilt ”bred”band, har hur mycket som helst i sig, känns det som. Självklart är det en massa saker de kunde förbättrat, men jag är ändå ohejdat förtjust i min lilla lexikon/telefon/musikspelare-manick.
Media överfylls av nyheter om pirater nuförtiden, som i DN:s nyhet om att The Pirate Bay köps upp av ett bolag (och knappast lär leva länge till, min anm.).
Men vad är en pirat? Och varför detta ord, när vi har sjörövare och kapare? Ordet, vars första omnämnande i svensk skrift är från 1698, har kommit till oss ända från grekiskan, där verbet som ligger i grunden faktiskt betyder försöker – fast det är såklart bibetydelsen angriper som har givit detta ord. En angripare är det, alltså – även om bilden av en som desperat försöker är roligare. (Källa: SAOB.) Betydelsen försök finns kvar i det inlånade ordet empiri.
En mer intressant vinkel är att samma rot (ordets absoluta grund) har vi ärvt, men då har det ombildats till fara (och på engelska fear) istället! Det är ju självklart logiskt, något angripande utgör ju en fara, men det är roligt att se hur ord kommit till oss på två sätt, dels som lånord, dels som arvord.
När det nu är så varmt om dagarna, går jag upp tidigt för att kunna röra mig innan värmen tar över helt. Idag blev det t.o.m. en kopp varmt te, även om det kanske inte behövdes för värmens skull.
Eftersom jag nu är på landet, så hittade jag blåbär under morgonpromenaden. Blåbär är något av det godaste jag vet, så det blev till att plocka en näve, trots myggornas envisa surrande. Blå är en fascinerande färg, och likaså ett fascinerande ord. Något som är svårt att lära sig behärska när man lär sig andra språk, framför allt om man går till språk som inte ingår i ens egen språkfamilj (som arabiska eller japanska jämfört med svenska), är just färgernas exakta nyanser. De är för all del svåra även på ens eget språk – är det där tyget ljuslila eller snarare rosa? Men ordet blå är gammalt, vi har ärvt det av våra förfäder. En gång för riktigt länge (nu menar jag tusentals år) sedan så betydde ordet något som sken, flammade eller rentav brann, alltså var ljust. Där har vi samma rot i ordet ‘bleka’, där man ju gör något ljusare, samt förstås i ordet ‘blixt’. Engelskans ord för svart, ‘black’, var ursprungligen något bränt, från samma rot. Blått kommer in med en liten förändring i roten, det stoppades in ett -w-ljud och ordet ändrades och fick en egen betydelse: skimrande blått.
Dessutom rimmar ju blått på gott.
Veckans fina stavmiss: mirrir.
Ännu ett bevis på att språkgranskare behövs, in i minsta detalj.
(Bilden tagen på K-rauta i Arninge, 2009)
Bücher und Latein
Tankar om språk, korrekturläsning, språkgranskning och översättning
Tankar om språk, korrekturläsning, språkgranskning och översättning
Vi är alla Greklands barn
En översättares funderingar 